Jag, Atelieristan- del IIII

Som atelierista vill jag fokusera på skapandet i olika former och i det lära barnen att se, kritiskt tänkte. Det vi sedan arbetar med är det som barnen visar intresse för. För några dagar sedan läste på nytt artikeln Ateljéns lindansare ur Modern barndom Nr. 1/11. I början av artikeln läste jag följande; 

”- Jag försöker få fatt i vad barnen försöker få fatt i. Min roll är att vara lyhörd inför det. Ofta handlar det om att stilla en process för att den ska få en chans att fördjupas men också att ge extra näring när det behövs för att det ska brinna vidare. Barnen måste få hålla på och utforska länge, med olika språk…”(Modern barndom, nr 1/11 sid 6) 

I artikel skriver Maria Herngren om hur det är att arbeta som atelierista. Hon har intervjuat några pedagoger om deras synsätt och arbete i deras ateljéer. De orden ovan är hur pedagogen Emma beskriver sin roll som atelierista. Jag kan inte annat än att hålla med henne, för mig handlar det om precis samma sak. Under den sista tiden har jag känt att pusslet börjar pusslat ihop sig, men det är någon bit som fattas. 

Stormålning gjord av barnen som vi sedan arbetade vidare med genom att riva sönder den. Sedan fick barnen pussla ihop den tillsammans.

Genom Emmas ord och Linda Linders föreläsning blev min syn på min kommande roll som atelierista mer tydlig. Det handlar om barnen och processerna, inte om görandet. För att sedan se processerna och veta vilka jag som atelierista ska utmana barnen vidare i måste jag vara lyhörd. Inte bara med öronen, utan även med mina ögon och resten av mina sinnen. För att lärandet ska bli lustfyllt behöver det utgå från barnens vardag, vad visar de intresse för?

De saker som jag sedan ser, måste jag som atelierista ta tillvara på och utmana dem vidare i. Vi påbörjar med andra ord vår utforskande process. Det är då vi tillsammans genom många olika språk försöker att få en förståelse kring det vi lär oss om. Min uppgift blir då att hjälpa barnen att ge den extra näringen de behöver för att processen inte ska dö ut. För att något ska bli förståligt tror jag att vi behöver få möjlighet att förstå den på olika sätt, genom olika språk. Det är här min roll som atelierista kommer in. 

Linda pratade i början om att hon var atelierista med fokus på dans och musik. Då slog det mig att min atelierista ska bli bilden och IKT (informations och kommunikations teknik). Där föll den sista biten på plats. Genom de två språken ska jag verka som atelierista, det är på det sättet jag vill ge barnen möjlighet att se och utforska världen på. 

Det finns mycket spännande att säga och skriva om kring detta, men jag väljer denna gång att avsluta med ett annat citat från texten där Dahlberg och Moss beskriver hur de ser på ateljeristans roll: 

”Ateljeristan stöder förbindelser, eller som Vea mer poetiskt utrycker det ”dansen” mellan det konnektiva, expressiva, rationella och fantasiskapande.” Vea ser också ateljeristan, skriver de, som ”en guide för gränsöverskridande mellan konstens värld, arkitektur och design, utrustad med en känslig antenn för samtidens frågor; som en medlar och koordinatör som håller gruppen av lärare samman, i ett solidariskt agerande; som en lins för hela skolan, vilken hjälper den att se barn och vuxna på ett särskilt estetiskt sätt; och ateljeristans om en provokatör, den ihärdiga försvararen av olydiga processer. (Modern barndom, nr 1/11 sid 7)