Glädje

Är så glad för att jag får arbeta med Framtiden varje dag!

Jag, Atelieristan- DEL VI

Med reflektionen från Jag och atelieristan- DEL V, samt läsning av en artikel i Modern bardom gällande atelieristans roll började jag fundera på hur mitt arbete som pedagog nu skulle bli, eller snarare börja. I den artikel jag läste kring atelieristansroll stod följande; 

Hållbarhets arbete i konstruktionsrummet.

En ateljerista måste förmedla att allt är möjligt. De måste synliggöra bryggor över till barns olika experimenterande för att komma bort från allt som varit norm (Reggio Institutet, Modern Barndom Nr 1/11)

Nu började min hjärna arbeta, hur skulle jag göra detta? Jag tänkte in min eget intresse för konst, de digitala verktygen jag har tillgång till på min avdelning, barngruppen och deras intresse.

Under den senaste tiden har jag känt att pusslet börjar pusslat ihop sig, men det är någon bit som fattas. Jag har gått från klarhet till klarhet och med följande ord tog jag mig ytterligare ett steg framåt. De är skriva av pedagogen Emma som arbetar som atelerista på en förskola i Sverige idag;

”- Jag försöker få fatt i vad barnen försöker få fatt i. Min roll är att vara lyhörd inför det. Ofta handlar det om att stilla en process för att den ska få en chans att fördjupas men också att ge extra näring när det behövs för att det ska brinna vidare. Barnen måste få hålla på och utforska länge, med olika språk…”(Modern barndom, nr 1/11 sid 6) 

Genom Emmas ord och Linda Linders föreläsning blev min syn på min kommande roll som atelierista mer tydlig. Det handlar om barnen och processerna, inte om görandet. För att sedan se processerna och veta vilka jag som atelierista ska utmana barnen vidare i måste jag vara lyhörd. Inte bara med öronen, utan även med mina ögon och resten av mina sinnen (Reggio Children, Children, art, artist, Tarja Häikiö, Barns estetiska lärprocesser- Atelierista i förskola och skola). För att lärandet ska bli lustfyllt behöver det utgå från barnens vardag, vad visar de intresse för!

Konstruktion på fönster.

De saker som jag sedan ser, måste jag som atelierista ta tillvara på och utmana barnen vidare i. Vi påbörjar med andra ord

vår utforskande process. Det är då vi tillsammans genom många olika språk försöker att få en förståelse kring det vi lär oss om. Min uppgift blir då att hjälpa barnen att ge den extra näringen de behöver för att processen inte ska dö ut. För att något ska bli förståligt tror jag att vi behöver få möjlighet att förstå den på olika sätt, genom olika språk. Det är här min roll som atelierista kommer in.

Linda pratade i början om att hon var atelierista med fokus på dans och musik (Föreläsning Linda Linder, 21 november 2013). Då slog det mig att min atelierista ska bli bilden och IKT (informations och kommunikations teknik). Där föll den sista biten på plats. Genom de två språken ska jag verka som atelierista, det är på det sättet jag vill ge barnen möjlighet att se och utforska världen på! 

Jag, Atelieristan- del V

Atelierista- Vad då? Vad är det? Just denna fråga är någon som jag denna termin många gånger har stött på. Atelierista, vad gör en sådan? Jobbar hen med mat? Jag har fått alla möjliga sorters gissningar och har mött dem alla med stor entusiasm. Det har ju gett mig en chans att få förklara. För mig var det heller inte helt givet vad hen gjorde. När jag började kursen gick jag in med medvetenheten att hen arbetade skapade på olika sätt med barnen i förskolans ateljé. Ur min synvinkel är detta arbete i sig väldigt viktigt i dagens förskola/skola, skapandet blir metoder/strategier/erbjuder upplevelser/en bearbetnings kanal för lärandet. 

Skapande handlar inte bara om färg, form, tyg, penslar, lim osv. Det handlar om många olika material, men även om något mycket mer än så. Det handlar om en förmåga, ett tankesätt, att kunna problematisera och lösa olika problem som uppstår. Just vikten av vad det skapande ger barn, människan, tycker jag Vygotskij ger an bra beskrivning av med dessa ord;

...i vardagslivet är skapande ett oundgängligt livsvillkor, och allt som ligger utanför rutinen och rymmer minsta uns av något nytt har människans kreativa process att tacka för sin tillkomst (Fantasi och kreativitet i barndomen). 

Ges du som barn möjlighet att utforska, testa olika lösningar, provat olika tekniker, lära känna olika material, ensam men även tillsammans med andra då anser jag att människan har större möjlighet att klara sig vidare i livet. Här togs min början till min syn på atelierista.

Stormålning- Skapas med olika tekniker och material.

När Tarja sedan tog med oss på en tillbaka blick kring Reggio Emilias framväxt förtydligades bilden ytterligare av atelieristans roll (Föreläsning 12/9-13). Min kommande roll handlar inte främst om att lära barnen namnen på de olika färgerna, måla i kol eller vattenfärg. Utan om att genom dessa tekniker och många andra sätt hjälpa barnen att se, ge dem en möjlighet att bli kritiskt tänkande, kunna sätta ord på saker och bli nyfikna på världen omkring dem. 

Med dessa tankar med mig slog jag upp läroplanen. Jag kände att stöd för detta finns verkligen även i våra styrdokument i Sverige. Det första du kan läsa i den är att förskolan ska vila på en demokratiskt grund och lite längre ner på sidan kan du läsa följande;

Om- sorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser. Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder (Lpfö 98/10). 

Att få vara med och ge hen en start i livet för att utvecklas till att bli en demokratisk, hänsynsfull människa är mitt uppdrag. Det är inte något jag som pedagog får säga nej till. Tänk då även att jag som pedagog får ge hen möjlighet att få lära sig om detta genom de skapande ämnena. För mig känns det underbart! För mig finns det inga rätt eller fel inom de skapande ämnena, som människa har du rätt att tolka som du vill inom denna gren. Som pedagog,eller snarare atelerista, ser jag här bara möjligheter för mig att hjälpa barnen se och sätta ord på detta. 

Måla på varmplåt

När jag gick i förskolan var en av de bästa saker jag visste
att skapa, kanske någon redan har listat ut här. Jag skapade i många olika former, detta har följt med mig upp i vuxen ålder. På min förra arbetsplats fick jag namnet "Pyssel Anna", hur det kom sig berättar jag gärna om en annan gång. De pedagoger jag hade under min tid i förskolan, har jag nu i efterhand, förstått var väldigt kreativa och gav oss möjlighet att utveckla vår skapande förmåga. De presenterade måna olika tekniker och uttryckssätt.

En av de tekniker som blev min favorit var att måla på varmplåt. Just denna teknik var något jag ville
presentera för barnen på min avdelning. Många barn tyckte om att skapa, men inte alla. De hade länge målat med vattenfärg, kritor, flaskfärg så de materialen kände de till. För att utmana dem vidare valde jag att låta dem måla på varmplåt. Jag tog fram det material som behövdes:
- Vaxkritor (väldigt viktigt med vaxkritor, platskritor fungerar inte.)
- Tjockt vitt papper
- En platta

Eiffeltornet i Paris.

- Handdukar
När allt material var framme lade jag plåten på plattan, satte på den på mellanvärme och placerade
handdukar runt omkring plåten. Handdukarna är tillför att barnen ska ha någonstans att luta sig mot när de målar. När plåten blivit varm läggs pappret på, om plåten är för varmt blir pappret brunt av värmen, då får du sänka plattan. Nu kan skapandet börja!

Du som pedagog måste vara med hela tiden, då det är värme och hjälpa barnet så det inte bränner sig på den varma plåten. Förklara väldigt noga för barnet innan de börjar;
- Plåten du ska måla på är varm.
- Du får inte hålla i pappret utan på handdukarna runt omkring.
- Håll högt upp på kritan och dra sakta med den över pappret.
Ett tips är att du själv visar för barnet hur kritan smälter när du målar, de får då möjlighet till  förförståelse inför sitt eget skapande.

Konstverken 

Nu kan skapandet börja!

När jag gjorde detta tillsammans med mina barn var de förundrade över hur kritan kunde smälta. Jag frågade hur det kändes, jag fick till svar;

                       Det är mjukt!

          Jag vill göra igen!  
 Det känns lent!

Barnens målningar blev underbara! Jag kunde se och höra att ju fler tillfällen de fick att måla, desto

säkrare blev de på tekniken. De kunde då utmana sig själva i sitt tecknande. Vi fick även väldigt
härliga samtal kring materialet vaxkrita. Barnen uppmärksammade snart att kritan smälte. Då vi samtal kring hur materialet vaxkrita gjordes. Förutom känslan av att måla på detta sätt, är det även lite av ett trolleri! Dessa målningar ska inte sättas upp på en vägg, utan på ett fönster. För när ljuset skiner in händer något! Prova får du se!

Två blommor