Jag, Atelieristan- del V

Atelierista- Vad då? Vad är det? Just denna fråga är någon som jag denna termin många gånger har stött på. Atelierista, vad gör en sådan? Jobbar hen med mat? Jag har fått alla möjliga sorters gissningar och har mött dem alla med stor entusiasm. Det har ju gett mig en chans att få förklara. För mig var det heller inte helt givet vad hen gjorde. När jag började kursen gick jag in med medvetenheten att hen arbetade skapade på olika sätt med barnen i förskolans ateljé. Ur min synvinkel är detta arbete i sig väldigt viktigt i dagens förskola/skola, skapandet blir metoder/strategier/erbjuder upplevelser/en bearbetnings kanal för lärandet. 

Skapande handlar inte bara om färg, form, tyg, penslar, lim osv. Det handlar om många olika material, men även om något mycket mer än så. Det handlar om en förmåga, ett tankesätt, att kunna problematisera och lösa olika problem som uppstår. Just vikten av vad det skapande ger barn, människan, tycker jag Vygotskij ger an bra beskrivning av med dessa ord;

...i vardagslivet är skapande ett oundgängligt livsvillkor, och allt som ligger utanför rutinen och rymmer minsta uns av något nytt har människans kreativa process att tacka för sin tillkomst (Fantasi och kreativitet i barndomen). 

Ges du som barn möjlighet att utforska, testa olika lösningar, provat olika tekniker, lära känna olika material, ensam men även tillsammans med andra då anser jag att människan har större möjlighet att klara sig vidare i livet. Här togs min början till min syn på atelierista.

Stormålning- Skapas med olika tekniker och material.

När Tarja sedan tog med oss på en tillbaka blick kring Reggio Emilias framväxt förtydligades bilden ytterligare av atelieristans roll (Föreläsning 12/9-13). Min kommande roll handlar inte främst om att lära barnen namnen på de olika färgerna, måla i kol eller vattenfärg. Utan om att genom dessa tekniker och många andra sätt hjälpa barnen att se, ge dem en möjlighet att bli kritiskt tänkande, kunna sätta ord på saker och bli nyfikna på världen omkring dem. 

Med dessa tankar med mig slog jag upp läroplanen. Jag kände att stöd för detta finns verkligen även i våra styrdokument i Sverige. Det första du kan läsa i den är att förskolan ska vila på en demokratiskt grund och lite längre ner på sidan kan du läsa följande;

Om- sorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser. Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder (Lpfö 98/10). 

Att få vara med och ge hen en start i livet för att utvecklas till att bli en demokratisk, hänsynsfull människa är mitt uppdrag. Det är inte något jag som pedagog får säga nej till. Tänk då även att jag som pedagog får ge hen möjlighet att få lära sig om detta genom de skapande ämnena. För mig känns det underbart! För mig finns det inga rätt eller fel inom de skapande ämnena, som människa har du rätt att tolka som du vill inom denna gren. Som pedagog,eller snarare atelerista, ser jag här bara möjligheter för mig att hjälpa barnen se och sätta ord på detta. 

Måla på varmplåt

När jag gick i förskolan var en av de bästa saker jag visste
att skapa, kanske någon redan har listat ut här. Jag skapade i många olika former, detta har följt med mig upp i vuxen ålder. På min förra arbetsplats fick jag namnet "Pyssel Anna", hur det kom sig berättar jag gärna om en annan gång. De pedagoger jag hade under min tid i förskolan, har jag nu i efterhand, förstått var väldigt kreativa och gav oss möjlighet att utveckla vår skapande förmåga. De presenterade måna olika tekniker och uttryckssätt.

En av de tekniker som blev min favorit var att måla på varmplåt. Just denna teknik var något jag ville
presentera för barnen på min avdelning. Många barn tyckte om att skapa, men inte alla. De hade länge målat med vattenfärg, kritor, flaskfärg så de materialen kände de till. För att utmana dem vidare valde jag att låta dem måla på varmplåt. Jag tog fram det material som behövdes:
- Vaxkritor (väldigt viktigt med vaxkritor, platskritor fungerar inte.)
- Tjockt vitt papper
- En platta

Eiffeltornet i Paris.

- Handdukar
När allt material var framme lade jag plåten på plattan, satte på den på mellanvärme och placerade
handdukar runt omkring plåten. Handdukarna är tillför att barnen ska ha någonstans att luta sig mot när de målar. När plåten blivit varm läggs pappret på, om plåten är för varmt blir pappret brunt av värmen, då får du sänka plattan. Nu kan skapandet börja!

Du som pedagog måste vara med hela tiden, då det är värme och hjälpa barnet så det inte bränner sig på den varma plåten. Förklara väldigt noga för barnet innan de börjar;
- Plåten du ska måla på är varm.
- Du får inte hålla i pappret utan på handdukarna runt omkring.
- Håll högt upp på kritan och dra sakta med den över pappret.
Ett tips är att du själv visar för barnet hur kritan smälter när du målar, de får då möjlighet till  förförståelse inför sitt eget skapande.

Konstverken 

Nu kan skapandet börja!

När jag gjorde detta tillsammans med mina barn var de förundrade över hur kritan kunde smälta. Jag frågade hur det kändes, jag fick till svar;

                       Det är mjukt!

          Jag vill göra igen!  
 Det känns lent!

Barnens målningar blev underbara! Jag kunde se och höra att ju fler tillfällen de fick att måla, desto

säkrare blev de på tekniken. De kunde då utmana sig själva i sitt tecknande. Vi fick även väldigt
härliga samtal kring materialet vaxkrita. Barnen uppmärksammade snart att kritan smälte. Då vi samtal kring hur materialet vaxkrita gjordes. Förutom känslan av att måla på detta sätt, är det även lite av ett trolleri! Dessa målningar ska inte sättas upp på en vägg, utan på ett fönster. För när ljuset skiner in händer något! Prova får du se!

Två blommor

Jag, Atelieristan- del IIII

Som atelierista vill jag fokusera på skapandet i olika former och i det lära barnen att se, kritiskt tänkte. Det vi sedan arbetar med är det som barnen visar intresse för. För några dagar sedan läste på nytt artikeln Ateljéns lindansare ur Modern barndom Nr. 1/11. I början av artikeln läste jag följande; 

”- Jag försöker få fatt i vad barnen försöker få fatt i. Min roll är att vara lyhörd inför det. Ofta handlar det om att stilla en process för att den ska få en chans att fördjupas men också att ge extra näring när det behövs för att det ska brinna vidare. Barnen måste få hålla på och utforska länge, med olika språk…”(Modern barndom, nr 1/11 sid 6) 

I artikel skriver Maria Herngren om hur det är att arbeta som atelierista. Hon har intervjuat några pedagoger om deras synsätt och arbete i deras ateljéer. De orden ovan är hur pedagogen Emma beskriver sin roll som atelierista. Jag kan inte annat än att hålla med henne, för mig handlar det om precis samma sak. Under den sista tiden har jag känt att pusslet börjar pusslat ihop sig, men det är någon bit som fattas. 

Stormålning gjord av barnen som vi sedan arbetade vidare med genom att riva sönder den. Sedan fick barnen pussla ihop den tillsammans.

Genom Emmas ord och Linda Linders föreläsning blev min syn på min kommande roll som atelierista mer tydlig. Det handlar om barnen och processerna, inte om görandet. För att sedan se processerna och veta vilka jag som atelierista ska utmana barnen vidare i måste jag vara lyhörd. Inte bara med öronen, utan även med mina ögon och resten av mina sinnen. För att lärandet ska bli lustfyllt behöver det utgå från barnens vardag, vad visar de intresse för?

De saker som jag sedan ser, måste jag som atelierista ta tillvara på och utmana dem vidare i. Vi påbörjar med andra ord vår utforskande process. Det är då vi tillsammans genom många olika språk försöker att få en förståelse kring det vi lär oss om. Min uppgift blir då att hjälpa barnen att ge den extra näringen de behöver för att processen inte ska dö ut. För att något ska bli förståligt tror jag att vi behöver få möjlighet att förstå den på olika sätt, genom olika språk. Det är här min roll som atelierista kommer in. 

Linda pratade i början om att hon var atelierista med fokus på dans och musik. Då slog det mig att min atelierista ska bli bilden och IKT (informations och kommunikations teknik). Där föll den sista biten på plats. Genom de två språken ska jag verka som atelierista, det är på det sättet jag vill ge barnen möjlighet att se och utforska världen på. 

Det finns mycket spännande att säga och skriva om kring detta, men jag väljer denna gång att avsluta med ett annat citat från texten där Dahlberg och Moss beskriver hur de ser på ateljeristans roll: 

”Ateljeristan stöder förbindelser, eller som Vea mer poetiskt utrycker det ”dansen” mellan det konnektiva, expressiva, rationella och fantasiskapande.” Vea ser också ateljeristan, skriver de, som ”en guide för gränsöverskridande mellan konstens värld, arkitektur och design, utrustad med en känslig antenn för samtidens frågor; som en medlar och koordinatör som håller gruppen av lärare samman, i ett solidariskt agerande; som en lins för hela skolan, vilken hjälper den att se barn och vuxna på ett särskilt estetiskt sätt; och ateljeristans om en provokatör, den ihärdiga försvararen av olydiga processer. (Modern barndom, nr 1/11 sid 7) 

Jag, Atelieristan- del III

Del III

När jag började denna kurs ansåg jag att jag hade en klar bild framför mig kring vad som var atelieristans uppgift. Jag trodde att hon var en person som hade ansvar för ateljén och därmed även ansvaret för att utmana barnen i den miljön. Ge hen möjlighet att utforska olika skapande tekniker på ett lustfyllt sätt. Redan efter första tillfället förstod jag att jag delvis hade haft rätt, men att rollen var mycket mer än så. När Tarja tog med oss på en tillbaka blick kring Reggio Emilias framväxt förstod jag vilken skillnad jag skulle kunna göra i barns liv (Tarja Karlsson Häikiö, Föreläsning, 12 september 2013).

Min kommande roll handlar inte främst om att läsa barnen namnen på de olika färgerna, måla i kol eller vattenfärg. Utan om att främst genom dessa tekniker få barnen att se! 

Med dessa tankar med mig slog jag upp läroplanen. Jag kände att stöd för detta finns verkligen även i våra styrdokument i Sverige. Det första du kan läsa i den är att förskolan ska vila på en demokratiskt grund och lite längre ner på sidan kan du läsa följande;

Om- sorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser. Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder (Lpfö 98/10). 

Är det frukt eller Darth Wader?

Att få vara med och ge hen en start i livet för att utvecklas till att bli en demokratisk, hänsynsfull människa är mitt uppdrag. Det är inte något jag som pedagog får säga nej till. Tänk då även att jag som pedagog får ge hen möjlighet att få lära sig om detta genom de skapande ämnena. För mig känns det underbart! För mig finns det inga rätt eller fel inom de skapande ämnena, som människa har du rätt att tolka som du vill inom denna gren. Som pedagog,eller snarare atelerista, ser jag här bara möjligheter för mig att lära barnen se och sätta ord på detta. 

Med denna reflektion, samt läsning av en artikel i Modern bardom gällande atelierisatnans roll började jag fundera på hur mitt arbete som pedagog nu skulle bli, eller snarare börja. I den artikel jag läste kring atelieristansroll stod följande; 

En ateljerista måste förmedla att allt är möjligt. De måste synliggöra bryggor över till barns olika experimenterande för att komma bort från allt som varit norm (Reggio Institutet, Modern Barndom Nr 1/11).

Nu började min hjärna arbeta, hur skulle jag göra detta? Jag tänkte in min eget intresse för konst, de digitala verktygen jag har tillgång till på min avdelning, barngruppen och deras intresse?

Jag, Atelieristan- del II

Min berättelse kring mig och min relation till skapandet tror jag började redan när jag låg i min mors mage. Min far och de generationer innan honom hade den kreativa ådran i blodet och på så vis tror jag att den fanns i mig redan när jag låg i mammas mage. Jag har ”sett” mycket av det min far gjort. Under hela min uppväxt har det funnits skapande material nära mig och jag har alltid uppmuntrats att skapa i någon form. Färg, penslar, papper, lim, saxar och mycket annat fanns inne, skogen med allt det materialet fanns ute. För min del var det måla jag fastnade mest för, men det har som jag ser det minst två förklaringar. Dels att det var den formen min far och farfar var mest intresserad av. Det var ständigt närvarande, utan några måsten. Jag fick själv upptäcka det i min egen takt. Jag vill här påvisa en koppling till ett citat som Stina Braxell skriver i sin bok, Skapande barn; 

”Avgörande för om bildarbetet ska generera ett kvalitativt lärande är också att pedagogerna bemöter barnen med ett nyfiket, medforskande, reflekterande, positivt och tillåtande förhållningssätt. Att pedagogen har kunskaper om bildskapandets betydelse för barnets utveckling och lärande, och är nyfiken på deras lärandestrategier, kan skapa atmosfär som lockar och uppmuntrar till lärande.” (Braxell, Stina, Skapande barn) 

4 åriga händer skapar!

Nu är ju inte min far pedagog, utan var då byggarbetare på ABB, idag är han hustomte på en herrgård där han skapar i stora och små former. Men den koppling jag tycker mig se, är att för mig var han en slags pedagog. Han uppmuntrade mig genom att var nyfiken, berätta om de olika tekniker, olika färgerna, hur jag skulle hålla penseln på olika sätt för att få olika effekter, men främst utmana mig i att se! Han gjorde mig nyfiken på skapande, han hjälpte mig att hitta den ”kanal” som jag än idag går till när jag vill vara mig själv, när jag behöver ”komma bort lite”. Idag målar jag inte längre så mycket utan nu är det min symaskin och jag som är närmsta vänner. Den fick jag i konfirmationspresent av mina föräldrar, sedan dess har den varit en kär vän. Den blev då min nya ”kanal”.

Med den, penslar, färg, tyg, nålar och annat material har jag sedan tagit mig fram i livet. Jag har inte varit en människa som har haft lätt för mig i skolan, men jag alltid varit en strateg. Vetat hur jag ska planera och lägga upp saker, det tror jag har att göra med att jag alltid varit trygg i mig själv. Jag fick självförtroende och självkänsla genom att uttrycka mig genom min ”kanal” när jag behövde. Sedan tror jag även att min organisatoriska förmåga har att göra med allt mitt legobyggande som barn. När jag skriver detta slår mig en annan tanke, jag har nog under min barndom haft fler skapande kanaler än jag trott. Detta är en insikt jag fått genom kursen och Vygotskij; 

...i vardagslivet är skapande ett oundgängligt livsvillkor, och allt som ligger utanför rutinen och rymmer minsta uns av något nytt har människans kreativa process att tacka för sin tillkomst. (Vygotskij, Lev S, Fantasi och kreativitet i barndomen)

Skapande handlar inte bara om färg, form, tyg, penslar, lim osv. Det handlar om många olika material men även om något mycket mer än så. Det handlar om en förmåga, ett tankesätt, att kunna problematisera och lösa olika problem som uppstår. Jag tror att har du sedan barnsben fått utforska, testa olika lösningar, provat olika tekniker, lära känna olika material, ensam men även tillsammans med andra då anser jag att människan har större möjlighet att klara sig vidare i livet.

Med de orden skriva förstår jag hur mitt förslutna delvis har gjort mig till den jag är idag. I fortsättningen på min berättelse kommer jag att gå in mer på min kommande roll som atelierista och varför den är så viktigt i dagens förskola och skola. Det är med mycket spänning jag ser framemot fortsättningen på denna kurs. 

Nya möjligheter!

Tack alla nya kollegor för en underbar start på en ny spännande resa hos er på Fridaskolan. Känner på mig att detta kommer att bli hur bra som helst. 

Dagen började på nya Frida skolan i Göteborg. Underbar skola och förskola som med underbar design som kommer att underlätta och utmana barnen, stora som små, i deras lärande och utveckling. Dagen fortsatte med att grundaren  Håkan talade om Fridas uppkomst och historia. Spännande att höra om åren innan jag började. Efter detta blev det mat av några av de bästa skolköken i Sverige, mums. Sedan minglade vi bland alla nya kollegor innan det blev ett vackert avslut. 

Måste säga att jag blev väldigt glad över att alla jag pratade med delade min syn på lärandet. Kan summeras med Fridas egna ord: Vi utbildar tågluffare! Underbart! 

Eftermiddagen fortsatte sedan med baechvollyboll i Kviberg. Kan verkligen rekommenderas om du inte provat, helt galet kul (& sandigt)! Kvällen avslutades med nya härliga kollegor i vimlet på Kulturkalaset! Vaknade idag med en go känsla i magen, kommer att bli bra det här! 

Kick off Nya Fridaskolan i Göteborg!

Idag är det gick off på nya Fridaskolan i Göteborg! Kollegor från alla Fridaskolorna är med, så vi är ett gäng på omkring 400 

människor som trivs ihop! Väldigt inspirerande ✨