Jag, Atelieristan- del II

Min berättelse kring mig och min relation till skapandet tror jag började redan när jag låg i min mors mage. Min far och de generationer innan honom hade den kreativa ådran i blodet och på så vis tror jag att den fanns i mig redan när jag låg i mammas mage. Jag har ”sett” mycket av det min far gjort. Under hela min uppväxt har det funnits skapande material nära mig och jag har alltid uppmuntrats att skapa i någon form. Färg, penslar, papper, lim, saxar och mycket annat fanns inne, skogen med allt det materialet fanns ute. För min del var det måla jag fastnade mest för, men det har som jag ser det minst två förklaringar. Dels att det var den formen min far och farfar var mest intresserad av. Det var ständigt närvarande, utan några måsten. Jag fick själv upptäcka det i min egen takt. Jag vill här påvisa en koppling till ett citat som Stina Braxell skriver i sin bok, Skapande barn; 

”Avgörande för om bildarbetet ska generera ett kvalitativt lärande är också att pedagogerna bemöter barnen med ett nyfiket, medforskande, reflekterande, positivt och tillåtande förhållningssätt. Att pedagogen har kunskaper om bildskapandets betydelse för barnets utveckling och lärande, och är nyfiken på deras lärandestrategier, kan skapa atmosfär som lockar och uppmuntrar till lärande.” (Braxell, Stina, Skapande barn) 

4 åriga händer skapar!

Nu är ju inte min far pedagog, utan var då byggarbetare på ABB, idag är han hustomte på en herrgård där han skapar i stora och små former. Men den koppling jag tycker mig se, är att för mig var han en slags pedagog. Han uppmuntrade mig genom att var nyfiken, berätta om de olika tekniker, olika färgerna, hur jag skulle hålla penseln på olika sätt för att få olika effekter, men främst utmana mig i att se! Han gjorde mig nyfiken på skapande, han hjälpte mig att hitta den ”kanal” som jag än idag går till när jag vill vara mig själv, när jag behöver ”komma bort lite”. Idag målar jag inte längre så mycket utan nu är det min symaskin och jag som är närmsta vänner. Den fick jag i konfirmationspresent av mina föräldrar, sedan dess har den varit en kär vän. Den blev då min nya ”kanal”.

Med den, penslar, färg, tyg, nålar och annat material har jag sedan tagit mig fram i livet. Jag har inte varit en människa som har haft lätt för mig i skolan, men jag alltid varit en strateg. Vetat hur jag ska planera och lägga upp saker, det tror jag har att göra med att jag alltid varit trygg i mig själv. Jag fick självförtroende och självkänsla genom att uttrycka mig genom min ”kanal” när jag behövde. Sedan tror jag även att min organisatoriska förmåga har att göra med allt mitt legobyggande som barn. När jag skriver detta slår mig en annan tanke, jag har nog under min barndom haft fler skapande kanaler än jag trott. Detta är en insikt jag fått genom kursen och Vygotskij; 

...i vardagslivet är skapande ett oundgängligt livsvillkor, och allt som ligger utanför rutinen och rymmer minsta uns av något nytt har människans kreativa process att tacka för sin tillkomst. (Vygotskij, Lev S, Fantasi och kreativitet i barndomen)

Skapande handlar inte bara om färg, form, tyg, penslar, lim osv. Det handlar om många olika material men även om något mycket mer än så. Det handlar om en förmåga, ett tankesätt, att kunna problematisera och lösa olika problem som uppstår. Jag tror att har du sedan barnsben fått utforska, testa olika lösningar, provat olika tekniker, lära känna olika material, ensam men även tillsammans med andra då anser jag att människan har större möjlighet att klara sig vidare i livet.

Med de orden skriva förstår jag hur mitt förslutna delvis har gjort mig till den jag är idag. I fortsättningen på min berättelse kommer jag att gå in mer på min kommande roll som atelierista och varför den är så viktigt i dagens förskola och skola. Det är med mycket spänning jag ser framemot fortsättningen på denna kurs.