Tidskriften- Modern barndom

Denna termin läser jag Atelierista vid Göteborgs Universitet. I samband med denna kurs fick jag ett tips om en tidskrift som heter Modern bardom. Det är en tidskrift som ges ut fyra gånger om året av Reggio institutet i Stockholm. Jag gick ut på nätet och hittade deras hemsida. Väl där sökte jag upp informationen om Modern barndom och beställde två gamla tidskrifter. Efter att ha läst en av de två känner jag att detta är en skift som jag gärna läser fler utav. De tar upp intressanta ämnen på ett bra sätt. Här kommer några tankar kring en artikel jag fastande för i Modern Barndom Nr 1/11 , Ateljéns lindansare. 

Modern barndom Nr. 1/11 

”- Jag försöker få fatt i vad barnen försöker få fatt i. Min roll är att vara lyhörd inför det. Ofta handlar det om att stilla en process för att den ska få en chans att fördjupas men också att ge extra näring när det behövs för att det ska brinna vidare. Barnen måste få hålla på och utforska länge, med olika språk…”(Modern barndom, nr 1/11 sid 6) 

I denna artikel skriver Maria Herngren om hur det är att arbeta som atelierista. Hon har intervjuat några pedagoger om deras synsätt och arbete i deras ateljéer. De orden ovan är hur pedagogen Emma beskriver sin roll som atelierista. Jag kan inte annat än att hålla med henne, för mig handlar det om precis samma sak. Innan jag började läsa kursen kände jag att mitt pussel inte gick att pussla ihop, det fattades några bitar. 

Under kursen och genom den litteratur jag läst av olika slag känner jag hur det börjar falla på plats. Genom Emmas ord blev min syn på min kommande roll som atelierista mer tydlig. Det handlar om barnen och processerna, inte om görandet. För att sedan se processerna och veta vilka jag som atelierista ska utmana barnen vidare i måste jag vara lyhörd. Inte bara med öronen, utan även med mina ögon och resten av mina sinnen. För att lärandet ska bli lustfyllt behöver det utgå från barnens vardag, vad visar de intresse för?

De saker som jag sedan ser, måste jag som atelierista ta tillvara på och utmana dem vidare i. Vi påbörjar med andra ord vår utforskande process. Det är då vi tillsammans genom många olika språk försöker att få en förståelse kring det vi lär oss om. Min uppgift blir då att hjälpa barnen att ge den extra näringen de behöver för att processen inte ska dö ut. För att något ska bli förståligt tror jag att vi behöver få möjlighet att förstå den på olika sätt, genom olika språk. Det är här min roll som atelierista kommer in.

Det finns mycket spännande att säga och skriva om kring detta, men jag väljer denna gång att avsluta med ett annat citat från texten där Dahlberg och Moss beskriver hur de ser på ateljeristans roll: 

”Ateljeristan stöder förbindelser, eller som Vea mer poetiskt utrycker det ”dansen” mellan det konnektiva, expressiva, rationella och fantasiskapande.” Vea ser också ateljeristan, skriver de, som ”en guide för gränsöverskridande mellan konstens värld, arkitektur och design, utrustad med en känslig antenn för samtidens frågor; som en medlar och koordinatör som håller gruppen av lärare samman, i ett solidariskt agerande; som en lins för hela skolan, vilken hjälper den att se barn och vuxna på ett särskilt estetiskt sätt; och ateljeristans om en provokatör, den ihärdiga försvararen av olydiga processer. (Modern barndom, nr 1/11 sid 7)