Jag, Atelieristan- del IIII

Som atelierista vill jag fokusera på skapandet i olika former och i det lära barnen att se, kritiskt tänkte. Det vi sedan arbetar med är det som barnen visar intresse för. För några dagar sedan läste på nytt artikeln Ateljéns lindansare ur Modern barndom Nr. 1/11. I början av artikeln läste jag följande; 

”- Jag försöker få fatt i vad barnen försöker få fatt i. Min roll är att vara lyhörd inför det. Ofta handlar det om att stilla en process för att den ska få en chans att fördjupas men också att ge extra näring när det behövs för att det ska brinna vidare. Barnen måste få hålla på och utforska länge, med olika språk…”(Modern barndom, nr 1/11 sid 6) 

I artikel skriver Maria Herngren om hur det är att arbeta som atelierista. Hon har intervjuat några pedagoger om deras synsätt och arbete i deras ateljéer. De orden ovan är hur pedagogen Emma beskriver sin roll som atelierista. Jag kan inte annat än att hålla med henne, för mig handlar det om precis samma sak. Under den sista tiden har jag känt att pusslet börjar pusslat ihop sig, men det är någon bit som fattas. 

Stormålning gjord av barnen som vi sedan arbetade vidare med genom att riva sönder den. Sedan fick barnen pussla ihop den tillsammans.

Genom Emmas ord och Linda Linders föreläsning blev min syn på min kommande roll som atelierista mer tydlig. Det handlar om barnen och processerna, inte om görandet. För att sedan se processerna och veta vilka jag som atelierista ska utmana barnen vidare i måste jag vara lyhörd. Inte bara med öronen, utan även med mina ögon och resten av mina sinnen. För att lärandet ska bli lustfyllt behöver det utgå från barnens vardag, vad visar de intresse för?

De saker som jag sedan ser, måste jag som atelierista ta tillvara på och utmana dem vidare i. Vi påbörjar med andra ord vår utforskande process. Det är då vi tillsammans genom många olika språk försöker att få en förståelse kring det vi lär oss om. Min uppgift blir då att hjälpa barnen att ge den extra näringen de behöver för att processen inte ska dö ut. För att något ska bli förståligt tror jag att vi behöver få möjlighet att förstå den på olika sätt, genom olika språk. Det är här min roll som atelierista kommer in. 

Linda pratade i början om att hon var atelierista med fokus på dans och musik. Då slog det mig att min atelierista ska bli bilden och IKT (informations och kommunikations teknik). Där föll den sista biten på plats. Genom de två språken ska jag verka som atelierista, det är på det sättet jag vill ge barnen möjlighet att se och utforska världen på. 

Det finns mycket spännande att säga och skriva om kring detta, men jag väljer denna gång att avsluta med ett annat citat från texten där Dahlberg och Moss beskriver hur de ser på ateljeristans roll: 

”Ateljeristan stöder förbindelser, eller som Vea mer poetiskt utrycker det ”dansen” mellan det konnektiva, expressiva, rationella och fantasiskapande.” Vea ser också ateljeristan, skriver de, som ”en guide för gränsöverskridande mellan konstens värld, arkitektur och design, utrustad med en känslig antenn för samtidens frågor; som en medlar och koordinatör som håller gruppen av lärare samman, i ett solidariskt agerande; som en lins för hela skolan, vilken hjälper den att se barn och vuxna på ett särskilt estetiskt sätt; och ateljeristans om en provokatör, den ihärdiga försvararen av olydiga processer. (Modern barndom, nr 1/11 sid 7) 

Jag, Atelieristan- del III

Del III

När jag började denna kurs ansåg jag att jag hade en klar bild framför mig kring vad som var atelieristans uppgift. Jag trodde att hon var en person som hade ansvar för ateljén och därmed även ansvaret för att utmana barnen i den miljön. Ge hen möjlighet att utforska olika skapande tekniker på ett lustfyllt sätt. Redan efter första tillfället förstod jag att jag delvis hade haft rätt, men att rollen var mycket mer än så. När Tarja tog med oss på en tillbaka blick kring Reggio Emilias framväxt förstod jag vilken skillnad jag skulle kunna göra i barns liv (Tarja Karlsson Häikiö, Föreläsning, 12 september 2013).

Min kommande roll handlar inte främst om att läsa barnen namnen på de olika färgerna, måla i kol eller vattenfärg. Utan om att främst genom dessa tekniker få barnen att se! 

Med dessa tankar med mig slog jag upp läroplanen. Jag kände att stöd för detta finns verkligen även i våra styrdokument i Sverige. Det första du kan läsa i den är att förskolan ska vila på en demokratiskt grund och lite längre ner på sidan kan du läsa följande;

Om- sorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser. Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder (Lpfö 98/10). 

Är det frukt eller Darth Wader?

Att få vara med och ge hen en start i livet för att utvecklas till att bli en demokratisk, hänsynsfull människa är mitt uppdrag. Det är inte något jag som pedagog får säga nej till. Tänk då även att jag som pedagog får ge hen möjlighet att få lära sig om detta genom de skapande ämnena. För mig känns det underbart! För mig finns det inga rätt eller fel inom de skapande ämnena, som människa har du rätt att tolka som du vill inom denna gren. Som pedagog,eller snarare atelerista, ser jag här bara möjligheter för mig att lära barnen se och sätta ord på detta. 

Med denna reflektion, samt läsning av en artikel i Modern bardom gällande atelierisatnans roll började jag fundera på hur mitt arbete som pedagog nu skulle bli, eller snarare börja. I den artikel jag läste kring atelieristansroll stod följande; 

En ateljerista måste förmedla att allt är möjligt. De måste synliggöra bryggor över till barns olika experimenterande för att komma bort från allt som varit norm (Reggio Institutet, Modern Barndom Nr 1/11).

Nu började min hjärna arbeta, hur skulle jag göra detta? Jag tänkte in min eget intresse för konst, de digitala verktygen jag har tillgång till på min avdelning, barngruppen och deras intresse?

Jag, Atelieristan- del II

Min berättelse kring mig och min relation till skapandet tror jag började redan när jag låg i min mors mage. Min far och de generationer innan honom hade den kreativa ådran i blodet och på så vis tror jag att den fanns i mig redan när jag låg i mammas mage. Jag har ”sett” mycket av det min far gjort. Under hela min uppväxt har det funnits skapande material nära mig och jag har alltid uppmuntrats att skapa i någon form. Färg, penslar, papper, lim, saxar och mycket annat fanns inne, skogen med allt det materialet fanns ute. För min del var det måla jag fastnade mest för, men det har som jag ser det minst två förklaringar. Dels att det var den formen min far och farfar var mest intresserad av. Det var ständigt närvarande, utan några måsten. Jag fick själv upptäcka det i min egen takt. Jag vill här påvisa en koppling till ett citat som Stina Braxell skriver i sin bok, Skapande barn; 

”Avgörande för om bildarbetet ska generera ett kvalitativt lärande är också att pedagogerna bemöter barnen med ett nyfiket, medforskande, reflekterande, positivt och tillåtande förhållningssätt. Att pedagogen har kunskaper om bildskapandets betydelse för barnets utveckling och lärande, och är nyfiken på deras lärandestrategier, kan skapa atmosfär som lockar och uppmuntrar till lärande.” (Braxell, Stina, Skapande barn) 

4 åriga händer skapar!

Nu är ju inte min far pedagog, utan var då byggarbetare på ABB, idag är han hustomte på en herrgård där han skapar i stora och små former. Men den koppling jag tycker mig se, är att för mig var han en slags pedagog. Han uppmuntrade mig genom att var nyfiken, berätta om de olika tekniker, olika färgerna, hur jag skulle hålla penseln på olika sätt för att få olika effekter, men främst utmana mig i att se! Han gjorde mig nyfiken på skapande, han hjälpte mig att hitta den ”kanal” som jag än idag går till när jag vill vara mig själv, när jag behöver ”komma bort lite”. Idag målar jag inte längre så mycket utan nu är det min symaskin och jag som är närmsta vänner. Den fick jag i konfirmationspresent av mina föräldrar, sedan dess har den varit en kär vän. Den blev då min nya ”kanal”.

Med den, penslar, färg, tyg, nålar och annat material har jag sedan tagit mig fram i livet. Jag har inte varit en människa som har haft lätt för mig i skolan, men jag alltid varit en strateg. Vetat hur jag ska planera och lägga upp saker, det tror jag har att göra med att jag alltid varit trygg i mig själv. Jag fick självförtroende och självkänsla genom att uttrycka mig genom min ”kanal” när jag behövde. Sedan tror jag även att min organisatoriska förmåga har att göra med allt mitt legobyggande som barn. När jag skriver detta slår mig en annan tanke, jag har nog under min barndom haft fler skapande kanaler än jag trott. Detta är en insikt jag fått genom kursen och Vygotskij; 

...i vardagslivet är skapande ett oundgängligt livsvillkor, och allt som ligger utanför rutinen och rymmer minsta uns av något nytt har människans kreativa process att tacka för sin tillkomst. (Vygotskij, Lev S, Fantasi och kreativitet i barndomen)

Skapande handlar inte bara om färg, form, tyg, penslar, lim osv. Det handlar om många olika material men även om något mycket mer än så. Det handlar om en förmåga, ett tankesätt, att kunna problematisera och lösa olika problem som uppstår. Jag tror att har du sedan barnsben fått utforska, testa olika lösningar, provat olika tekniker, lära känna olika material, ensam men även tillsammans med andra då anser jag att människan har större möjlighet att klara sig vidare i livet.

Med de orden skriva förstår jag hur mitt förslutna delvis har gjort mig till den jag är idag. I fortsättningen på min berättelse kommer jag att gå in mer på min kommande roll som atelierista och varför den är så viktigt i dagens förskola och skola. Det är med mycket spänning jag ser framemot fortsättningen på denna kurs. 

Nya möjligheter!

Tack alla nya kollegor för en underbar start på en ny spännande resa hos er på Fridaskolan. Känner på mig att detta kommer att bli hur bra som helst. 

Dagen började på nya Frida skolan i Göteborg. Underbar skola och förskola som med underbar design som kommer att underlätta och utmana barnen, stora som små, i deras lärande och utveckling. Dagen fortsatte med att grundaren  Håkan talade om Fridas uppkomst och historia. Spännande att höra om åren innan jag började. Efter detta blev det mat av några av de bästa skolköken i Sverige, mums. Sedan minglade vi bland alla nya kollegor innan det blev ett vackert avslut. 

Måste säga att jag blev väldigt glad över att alla jag pratade med delade min syn på lärandet. Kan summeras med Fridas egna ord: Vi utbildar tågluffare! Underbart! 

Eftermiddagen fortsatte sedan med baechvollyboll i Kviberg. Kan verkligen rekommenderas om du inte provat, helt galet kul (& sandigt)! Kvällen avslutades med nya härliga kollegor i vimlet på Kulturkalaset! Vaknade idag med en go känsla i magen, kommer att bli bra det här! 

Kick off Nya Fridaskolan i Göteborg!

Idag är det gick off på nya Fridaskolan i Göteborg! Kollegor från alla Fridaskolorna är med, så vi är ett gäng på omkring 400 

människor som trivs ihop! Väldigt inspirerande ✨

                                            

Jag, Atelieristan- del I

Jag har under de lite mer än 5 år som jag nu arbetat som förskollärare börjat förstå vilken den viktigaste förutsättningen är för mig för att jag ska kunna genomföra ett bra jobb. Det är enligt mig att jag känner trygghet i mig själv som person och i min yrkesroll. Om jag inte vet vilka teorier och forskning jag lutar mig mot, om jag inte vet vilken barnsyn jag har, om jag inte vet vad min roll som förskollärare är och om jag inte vet vilken miljö jag ska erbjuda barnen är det inte lätt. De tre sista delarna anser jag är mycket viktiga, delarna delar jag med Reggio Emilia. Även i boken Lyssnandets pedagogik tar Ann Åberg upp detta, hon skriver om tre frågor hon anser att förskollärare bör ställa sig, nämligen;

”Vad tänker jag om förskolans roll?

Hur ser jag på pedagogens roll?

Vilken syn har jag på barn?”

     (Taguchhi, Lenz, Hillevi, Åberg, Ann och, Lyssnadets pedagogik)

Om jag är medveten om dessa tre delarna, anser jag att det är lättare att var den förskollärare jag idag behöver vara. Förskollärare anser jag ska hjälpa barnen att få bästa möjliga verktyg till att klara sig vidare i livet. Vi är inte lägre förskollärare som sitter inne på all kunskap och sedan överför den till barnen. Jag väljer därmed Dahlbergs linje, när hon skriver att är vår roll är att vara med-konstruktörer av kunskap och kultur (Dahlberg, Gunilla, Moss Peter & Pence Alan, 2012, Från kvalitet till meningsskapande). Barn är kompetenta, ivriga, kunskapstörstande och vill lära sig. Då ser jag det som min uppgift att ta tillvara på detta och finna vägar för barnet att lära och vilja lära mer. 

Vilken färg ser du? Vitt? Grått? Lila? Gult?

Hur har då jag kommit dit jag är idag? Hur påverkar det mig i min kommande roll som atelierista? Det är två frågor jag ställt mig själv vid några tillfällen under kursen. Den första frågan mer än den andra. Under de föreläsningar vi haft med Tarja och Fredrik började jag tänka tillbaka på min egen relation till min skapande utveckling. När de på olika sätt pratade om vikten att av se! Träna ögat i att även lära sig att se bortom det ögat först ser. Då kom min första koppling till min egen uppväxt och hur den format mig. I reflektionen kring seendet slog det mig, det var en sak som jag och min far brukade göra när jag var mindre (vi gör det ofta än idag). Det började en dag då vi målade med olja på duk, jag stod och målade moln mot en blå bakgrund. Pappa frågade mig plötsligt om molen verkligen var vita? Jag tittade på honom lite frågande och sa ”-Ja!” Han tittade på mig och sa att vi skulle gå ut och titta på molen.

När vi några minuter senare stod ute på gräsmattan och kikade upp på himlen och molnen som flög runt där. Såg jag att det inte alls var vita! De hade en massa andra färger, men inte helt vita. 

Vi stod länge och tittade, jag minns att jag tyckte det var så häftigt. Efter den dagen har jag alltid tyckt det varit spännande att kika på saker på ett mer djupt sätt. Vilka färger finns där egentligen? När Tarja sedan pratade kring detta på sin föreläsning, det analytiska ögat, förstod jag hur mycket mitt förflutna har gjort mig till den jag är idag. Vi måste ibland gå tillbaka för att kunna gå framåt. Därmed blev det klart för mig att början skulle bli en liten tillbaka blick i mitt förflutna. Vad kommer jag att kunna se i den berättelsen? Hur har den format mig till den jag är idag? Vilken del spelat den i min kommande roll som atelierista?

Nu är vi igång!

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan jag började mitt nya arbete på Frida förskola i Mölnlycke och allt känns väldigt bra. Jag har fått ett väldigt varmt bemötande av barn, vårdnadshavare och all personal på förskolan och skolan. Varför jag skriver så är för att de är som en stor familj, alla räknas. Känslan infinner sig redan när jag kom in genom dörren, alla hälsar med ett leende på läpparna. Förra veckan var en mjukstart då all personal och barn inte var tillbaka, igår var var några fler tillbaka och idag började inskolningarna. Så nu är snart alla på plats och jag känner hur terminen har startat, Underbart! 

Jag tänker mig att under de närmaste månaderna kommer ni i min blogg kunna läsa om min tid under Atelierista kursen. Den process jag då genomgick, hur jag tänkte kring min kommande roll som Atelierista i början av kursen och hur mina tankar utvecklades. I mellan dessa inlägg kommer det även att komma praktiska tips på aktiviteter, skapande övningar jag gjort tillsammans med barnen och mycket mer. Jag hoppas att mina tankar och funderingar kan hjälpa dig i dina processer. Hade även blivit väldigt tacksam om du delade med dig kring dina tankar och funderingar i kommentar fältet. 

Önskar alla människor där ute en härlig start på den nya termin som just startat!